Läpparna små utav köld äro blå!

Om jag inte visste att jag kunde frysa fick jag lära mig det den hårda vägen idag. Mer om det senare.

Torsdagen började med uppstigning klockan tre på morgonen. För att vara 40-mila-randonneur måste man vara morgonpigg. In med så mycket risgrynsgröt som jag klarade av och sedan iväg till Linköping för start. Det var ett sammanbitet gäng på åtta personer som drog iväg klockan fem.

Än så länge är vi torra!

Första stämpeln var Åtvidaberg. Inget fik öppet vid halv sju en helgdagsmorgon så det fick bli en kort paus för att lätta på trycket och sträcka på benen lite. Fortfarande torra men rätt nedkylda - det var kallt på morgonen.

Efter Åtvidaberg är det en låååååång uppförsbacke. Plötsligt hoppar det upp två rådjur på vägen - lika överraskad som vi över att möta någon så tidigt på morgonen.

Överhuvud taget blev det en runda med många djur. Fem rådjur, en räv, en hare, en ekorre och ett oräkneligt antal katter.

Efter åtta mil har det varit ett antal uppförsbackar och utsikten blir därefter.

Efter tolv mil var vi i Vimmerby. Vi stannade på macken och fick omgående en ny supporter.

Kolla ner till höger - vår nya supporter.

Vinden började vara riktigt elak nu och den skulle bara bli värre och värre under dagen. Regnet började komma också och skurarna avlöste varann. Björn fick soppatorsk och blev rejält trött och som lök på laxen fick vi dagens första punktering när Henrik räkade köra på en sten.

Tomt!

I Kisa efter 17 mil tog vi en synnerligen vältimad paus på Cafe Columbia. Medans vi fikade så kom det en rejäl regnskur men lagom tills vi kom ut igen var den borta.

Vi passade också på att läsa om en Amerikaemigrant som återvände från det stora landet i väster. Han berättade att i Amerikat hade man fångat en kanin som var grymt stor. Den vägde 63 kilo och de var tvugna att använda en grizzlybjörnfälla för att fånga den...

Nästa stopp var Torpön. Hit måste man åka färja. Vi träffade ett par andra cyklister på väg över. De blev lite imponerade av vår runda och förmodligen av hur mycket vi lyckades klämma i oss av pannbiffar och potatis.

Själv började jag frysa rejält och trots bra matintag och värmande kaffe blev det värre och värre. Läpparna började bli blå och kylan tog ner både humöret och förmågan. Till Gränna gick det dock hyggligt och med bara tolv mil kvar borde det här väl kunna ordna sig - eller?

Under matstoppet frös jag bara mer och mer och trots att vi satt inomhus drog jag på mig alla kläder jag hade. Läpparna såg fortfarande ut som om jag hade frossat loss i blåbärssylt men jag mådde riktigt kass. Väl uppe på cykeln brukar man komma tillbaka på några kilometer men nu fick jag helt enkelt inte upp någon värme alls i kroppen.

I Vadstena sex mil senare stannade vi för sista fikan och nu började jag ändå känna mig skaplig igen.

När vi skulle iväg igen satte jag mig på cykeln och åkte ungefär tio meter. Då ropade Björn att han hade punka. Jag frös nu rejält igen och därför klev jag bara av cykeln och gick raka vägen in på affären där vi stannat.

När punkan var fixad slog vi på lyset och begav oss hemåt. Nu hade vi vinden i ryggen ordentligt och det gick på i hög fart över slätten. Tiden blev inte mycket att skryta med men det här är inte direkt en runda som inbjuder till rekordtider. Vädret gjorde sitt till också och efter dusch och fika var jag inte hemma igen förrän efter midnatt.

Lite segt var det att gå upp och jobba i morse...

Nya tag imorgon - då blir det nog cykling med Maif Ck!